Vid mitten av 1800-talet saknade det svenska samhället beredskap för att hantera de utmaningar urbaniseringen, industrialiseringen, emigrationsvågen till USA och tillkomsten av nya kommunikationsvägar som tidningar, skapat. Samtidigt förändrades kyrkans roll då stadsfullmäktige och landskommuner 1862 tog över det ansvar kyrkan, via sockenstämman, tidigare haft.

Vid samma tidpunkt svepte en väckelserörelse genom norra Europa och i Stockholm växte intresset för diakonirörelsen, där troende ville göra en insats för de behövande. Samtidigt ville man blåsa nytt liv i en kyrka som man uppfattade som förstelnad. Inspirerade av diakoniverksamhet i Tyskland bildade några kvinnor och män 1849 det diakonisällskap som senare blev Ersta diakoni.

År 1851 öppnade man sjukhus för fattiga kvinnor och barn samt startade utbildning för kvinnor till diakonissor och sjuksköterskor, vilket då var samma yrke. Verksamheten leddes av prästdottern Marie Cederschiöld, Sveriges första diakonissa och sjuksköterska, som utbildades i Kaiserswerth, Tyskland, samtidigt med Florence Nightingale. I varsitt land kom de sen att göra banbrytande avtryck.

På sjukhuset fanns ett tiotal platser som uppläts åt de mest utsatta kvinnorna och barnen som bodde i Stockholms slumkvarter. År 1864 flyttade Diakonisällskapet till Erstaklippan på Södermalm där verksamheten till stor del fortfarande ligger. I en tid när få yrkesvägar var öppna för kvinnor – och en kvinna utan man, arv, utbildning eller arbete var väldigt utsatt – erbjöd Ersta diakoni både utbildning, arbete samt kollektivt boende och försörjning för många kvinnor, och kom att ändra på den svenska sjukvårdshistorien för alltid.

Ta bara detta med rena lakan. På den här tiden var hygien nämligen i särklass det mest effektiva sättet att mota sjukdomar, men en lyxvara för de allra fattigaste. Tack vare Ersta diakonis arbete kunde ensamstående mödrar få tillgång till rena lakan.

De stridbara diakonerna var dåtidens sociala entreprenörer. De tänkte i nya banor och såg behoven i ett vidare perspektiv. Framförallt, och mest särskiljande var att de såg människor i utsatta livssituationer som sina likar. Med det förhållningssättet var det naturligt att vilja tjäna sina medmänniskor.

Diakonernas helhetssyn präglade verksamheten tidigt. En människa är sällan ensam i sin nöd. Även anhöriga lider, då som nu. Inte lika uppenbart, inte lika synligt men väl så starkt. När de ensamma mödrarna vårdades kom barnens behov i fokus. Undervisning blev svaret och köket i det lilla sjukhuset fick duga som skola.

Idag, på Ersta Vändpunkten, erbjuder vi samtal och stöd för barn och anhöriga som lever med någon i missbruk. Vid hospicekliniken på Ersta sjukhus, där vi vårdar svårt sjuka i livets slutsked, får även de närstående professionellt stöd. Genom att också hjälpa anhöriga, lindrar vi smärtan och oron även hos patienten.

Diakonerna har gett oss ett arv som lever än idag. Våra värderingar är sedan länge skrivna i sten där Se människan är det centrala för varje medarbetare, varje verksamhet. Det vi gör idag utmärks därför av högsta kvalitet, respektfullhet och empatiskt bemötande.