En tid efter att Björns hustru fått diagnosen Alzheimer blev hon så dålig att hon inte klarade någonting själv. Björn fick hjälpa henne med allt, dygnet runt, i veckor, i månader.
– Hela livet handlade om att ta hand om henne. Där fanns ingen plats för något annat. Jag kände en gnagande oro att jag inte skulle räcka till.
När Björn ansökte om biståndsbeslut för omsorgsboende hos kommunen för hustrun var det inte så självklart att hon skulle få det som han hade trott.
– Kommunen beviljade först hemtjänst och korttidsboenden, men jag visste ju att behovet var större än så. Det blev en lång och svår kamp innan hon till slut kunde flytta till ett boende.
Hustrun fick en plats på Ersta Sarahemmet i Älta utanför Stockholm.
Vet att hustrun har det bra
– Men det var inte alls ett enkelt beslut för mig. Jag hade ju lovat henne att finnas där, och jag ville kunna göra det. Det kändes som att jag svek henne.
Även om det har varit och fortfarande är en tuff situation vet han att hustrun har det bra.
– Jag åker och hälsar på henne ofta och tar med vår hund. De blir glada att se varandra.
