Translate this page

Use Google to translate the web site.
We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Close

Ersta diakoni är en ideell förening som bedriver sjukvård, socialt arbete, utbildning och forskning professionellt och icke-vinstsyftande. Verksamheten vilar på en kristen grund och vi hjälper människor i utsatta livssituationer.

Berättelse från Ersta Fristad

”Kvinnorna som kommer till oss har blivit utsatta för grovt våld. Även deras barn har blivit utsatta.”

"Ersta Fristad är ett skyddat boende med hög säkerhet. Alla kvinnor som kommer till oss har blivit utsatta för grovt våld och i nästan alla fall har männen försökt att döda dem. 

Även deras barn har blivit utsatta. Det är djupt traumatiska upplevelser som barnen bär med sig. Ibland har papporna, eller männen som mamman levt med, misshandlat dem direkt, ibland har de sett när mamman blivit misshandlad, ibland har de funnits i rummet intill när misshandeln pågått. Att ligga i mörkret med sina egna bilder av vad som händer och vara rädd att mamma ska dö, kan vara värre än att vara närvarande. 

När kvinnorna kommer till oss har de nästan alltid tagit sina barn och flytt från en akut situation. De kan komma blodiga från akuten eller med polis och har inget mer med sig än de kläder de har på kroppen. I den situationen är det viktigt att vi förklarar för barnen var de är och varför. 

Kvinnorna har inget självförtroende kvar, inte heller som mammor, och barnen har varit tvungna att ta ett vuxenansvar för mammorna har varit i en så djup kris. Det är en process att få mamman att ta tillbaka ansvaret, att börja tro på framtiden igen och bli stärkt i sin mammaroll. Det behövs rutiner och normalisering av vardagen. Barnverksamheten har en viktig roll i det arbetet, men det är ovanligt att det finns en särskild sådan på skyddade boenden. 

Vi har så kallade Trappan-samtal med barnen, samtalserier för att de ska kunna bearbeta det de har varit utsatta för och tvingats gå igenom. Barnen är traumatiserade och ofta begränsade i sin utveckling. De har kanske inte gått i förskola, inte varit ute och lekt med andra barn, aldrig gungat. Efter ett tag på Ersta Fristad har de lättare att beskriva sina känslor, de törs känna trygghet och de utvecklas fort. 

Man måste förstå att männen som misshandlar har behov av makt och kontroll. Kultur, religion, social status, bakgrund – inget av det spelar någon roll. Beteendemönstret är detsamma.

För att männen ska kunna utföra det grova våldet har de över en längre tid mer och mer begränsat och kontrollerat kvinnornas – och barnens – livsutrymme. De tar kontroll över ekonomin, över nära relationer och allt privatliv. Ofta ser de till att kvinnorna blir skuldsatta och beroende, de ser till att kvinnorna bryter med sin familj och sina vänner.

När vi pratar med kvinnorna som kommer till oss första gången så tror de att de är ensamma om det de har varit med om. När de förstår att vi vet hur deras tillvaro har varit blir de först förvånade, för att sedan förstå att det är så här mönstret ser ut och att det finns många som varit med om det.  Det börjar med psykiskt våld, sedan materiell och ekonomisk kontroll och efter det kommer det fysiska våldet – inte sällan även sexualiserat våld.  

Det är viktigt att förstå att männen inte alltid är våldsamma eller elaka. Männen växlar mellan våld och värme. De skuld- och skambelägger kvinnorna för att skapa känslan av att det är kvinnornas eget agerande som framtvingar våldet och att de egentligen inte vill slå.

Det är svårt för kvinnorna att lämna. De har brutits ned under lång tid, tror inte att de kan klara sig själva, är ekonomiskt pressade och de är dessutom rädda att förlora sina barn om de går. Man brukar säga att en kvinna lämnar en våldsam man tre till fem gånger innan hon till slut gör det för alltid.

Vi har världens bästa jobb. Det är tufft, men det är också fantastiskt att få se processen hos mammorna och barnen. Se hur de hittar tillförsikt och tillit i vardagen igen. Hur de hittar varandra. Det vi gör ger resultat på kort tid. Det är fint att få vara med om.” 

Berättat av två av de kvinnor som arbetar på Ersta Fristad. Av säkerhetsskäl kan vi inte publicera deras namn.


Skriv ut