Marie Cederschiöld var en välutbildad prästdotter som drev ett flickpensionat i Lund. Men hösten 1849 fick hon ett brev från sin vän Emilia Elmblad med en förfrågan om att åka till diakonissanstalten i Kaiserswerth i Tyskland och studera, för att sedan komma tillbaka och leda den anstalt som höll på att bildas i Stockholm. Denna kallelse orsakade en inre strid för Marie Cederschiöld, och hon hade länge ångest över beslutet.
Hon skrev i sin dagbok: ”Bref från Emilia med fråga, om jag ville utresa till Kaiserswerth och åtaga mig Diakonissinrättningen i Stockholm. Striden i mitt hjärta. O, hur gärna hade jag icke förr gjort detta. Då kunde jag ej få det, nu kan det ske och mitt hjärta blöder.”
När Marie Cederschiöld var 24 år gammal hade hon drabbats av en personlig tragedi vars verkningar hon aldrig kom över. Antagligen spelade denna traumatiska upplevelse en viss roll för beslutet att förbli ogift resten av sitt liv.
Svårt men lärorikt år i Kaiserswerth
Till slut bestämde sig Marie Cederschiöld för att åka, men hon hade mycket svårt att anpassa sig till förhållandena på diakonissanstalten. Allt var nytt och okänt, ledningen var auktoritär och hon fick i början dela rum med elva andra ”provsystrar”. Maten var inte vad hon förväntade sig – hon beskrev den som vämjelig och otrevlig – och Marie Cederschiöld var heller inte speciellt van vid praktiskt arbete. Hon beklagade sig för sina vänner i Sverige men stannade ett helt år och lärde sig mycket.
”Jag var ledsen att icke få något eget rum, att ligga bland så många, så godt som i samma säng med en som syntes mig vara en piga. Jag till hvilken man aldrig sagt, ’det och det får du icke’, kände nu så svårt mitt beroende tillstånd”, skrev hon i dagboken.
Ledde sjukhus och sjuksköterskeutbildning
Arbetet på diakonissanstalten i Stockholm blev verkligen tufft. Marie Cederschiölds uppgift var att leda både sjukhuset och utbildningen av Sveriges allra första sjuksköterskor. De ekonomiska villkoren var minimala. Maten var torftig och alla sov på halmmadrasser. Samtidigt härjade koleran i Stockholm och de blivande systrarna deltog mycket tidigt i vården av de sjuka.
Efter det första året skrev hon: ”Mycket, ofantligt mycket, är på detta året uträttadt, mera än jag hade kunnat tänka och begära. Det plågar mig att jag ej får andra till profsystrar än sådana, som inte duga till någonting, men när jag tänker på, att dessa arma hafva här fått tak, skygd, modershem och kanske utbildats till dugliga, verksamma troende människor, då måste jag ju finna, att mina skrupler äro fåkunniga, vi förstå endels och tala endels. Herren allena är vis och barmhärtig och nådelig.”
Hon brann – och blev utbränd?
Marie Cederschiöld ansågs som krävande och sträng, men samtidigt glättig och livlig. Hon beskrevs mer som en förståndsmänniska än en känslomänniska, även om hon brann för diakonin. Hon brukade säga att ”det inte är nog för en syster att vara snäll, utan det gäller också att duga till någonting.” Strängheten beskrevs som moderlig och fostrande, och hon kunde i sin stora iver och omsorg säga till en syster: ”Du duger ej!”
Efter tio års hårt arbete drog sig Marie Cederschiöld tillbaka. Förmodligen hade hon då drabbats av vad vi i dag hade kallat för utmattningssyndrom.