Under 1950- och 1960-talen var det vanligt att de anställda både bodde och arbetade på Erstaklippan på Södermalm. Sjuksköterskor, läkare, diakonissor och präster med familjer delade liv och vardag. Ett av barnen som hade hela klippan som lekplats var Ulla Rasch Anderson. Hennes pappa var läkare på sjukhuset och mamman var sjuksköterska.

– Det var ett samhälle inom samhället, som en enda stor familj där alla hjälptes åt och delade ansvar. Ersta var mer än bara en plats att bo på. För min familj var det en värld fylld av omtanke, säger Ulla Rasch Anderson.

Ersta kyrka var en central del av livet, både för Ulla och för de andra familjerna. Där döptes hon, konfirmerades och senare även gifte sig. Alla hennes barn och barnbarn är också döpta i samma kyrka.

– Ersta är familjens hemmahamn. Min kärlek till Ersta har fortsatt genom åren och spridits vidare till mina barn, som också känner samma värme och gemenskap kring platsen, säger Ulla.

Långdans genom sjukhuset

Ett starkt minne från barndomen är de årliga julfirandena på sjukhuset. Ulla minns julfrukostarna där barnen fick en egen stor spettekaka och det gick en långdans genom hela sjukhuset.

– Pappa försökte alltid ordna det så att patienter som var ensamma under julen fick stanna på sjukhuset och delta i firandet. Långdansen genom sjukhusets alla patientrum, med levande ljus och musik, är något jag minns med stor värme.

För henne blev julfirandena en symbol för omtanken och samhörigheten på Ersta. Ett annat minne är den årliga ”Gubbfesten” där män som var hemlösa eller bodde på ungkarlshotell bjöds in för att få en ordentlig måltid och ett paket med varma kläder. ” Erstabarnen” var med och hjälpte till, serverade mat och hälsade gästerna välkomna.

– Det var en lärdom i solidaritet som vi barn bär med oss än idag, säger hon.

– Vi förväntades vara där, uppföra oss och vara trevliga mot alla, och det var jätteroligt!

Att växa upp på Ersta gav också kunskap i vad det innebär att arbeta inom vård och omsorg.

– Pappa, som var läkare på sjukhuset, hade stor respekt för diakonissorna och sjuksköterskorna och deras kompetens. Det förhållningssättet har följt med genom livet och påverkat hela min syn på vården, säger Ulla.

Stort engagemang

Hon valde senare att inte följa i sina föräldrars fotspår utan utbildade sig till jurist. Men engagemanget för Ersta försvann aldrig. Hon var med i styrelsen för Ersta diakoni under en period och har under hela sitt liv valt att skänka pengar till verksamheten, något hennes föräldrar också gjorde.

– Det handlar inte bara om nostalgi. Jag har alltid trott på Erstas arbete, och det har blivit en familjetradition att bidra.

Hennes vuxna barn delar samma känsla av att vilja stötta det arbete som Ersta gör.

– Ersta tar vid där samhället inte räcker till, säger Ulla och betonar hur viktigt hon tycker det är att verksamheten fortsätter att utvecklas och anpassa sig till de behov som finns idag.

– Den drivkraften är något som vi i familjen uppskattar mycket, och det är en av anledningarna till att vi vill fortsätta bidra.