– Är det slut så är det slut, säger hon dystert och tar en klunk rödvin, och det går en rysning genom flocken av damer, för i Finland vill vi att varken livet eller vinet någonsin ska ta slut. En rundnätt kvinna i övre medelåldern äskar tystnad genom att hosta lite och meddelar sedan högtidligt att hon besökt ett medium som avslöjat att i ett tidigare liv var hon indianprinsessa. Det blir lite tyst, sådär lite pinsamt, kring bordet. Så lutar sig en annan dam fram och säger:
– Nå, berättade mediet något om det där livet där du åkte till Sverige och blev finsk hora i Stockholm? Och jag skrattar så mycket, för kvinnor i Finland, de är så råa men ack så roliga, och de kommer nog ha samma låga odds som jag att någonsin få lyssna på klangen av harpa, om det nu visar sig att det var rätt alternativ.
Men sedan på eftermiddagen funderar jag över frågan. Vad tror jag händer när man dör? Och så slutar jag fundera, för återigen inser jag vilket begränsat instrument min hjärna är. Vore jag hänvisad till den skulle också jag vara tvungen att ta båten över till Sverige och traska runt på gatan i Stockholm.
I stället stänger jag ögonen och försöker känna efter. I eviga frågor är hjärtat som alltid en bättre kompass än hjärnan. Hur tänker jag mig min död? Och ur ett virrvarr av färger, känslor och former växer åter en båt fram, men inte en Finlandsfärja. Nej, en vackert upplyst kryssare i mahogny och mässing. Vi är långt ute till havs och jag promenerar på däcket. Natten är mörk, de kulörta lyktorna speglar sig i havets blanksvarta yta. Orkestern spelar, det är dans på akterdäcket, ett sorl av människor, glas som klirrar, ett skratt som stiger, studsar mot havets yta och sedan sjunker igen, mjukt som de vaggande vågorna som bär båten. Det är fest, men min tid är nu slut.
Jag smyger ner till ett av de lägre däcken och hissar ner mig i en liten roddbåt, en eka utan motor och utan åror. Jag skjuter ifrån med foten, ekan kränger till men åker med viss fart bort från skeppet. Jag vet inte om det är kryssaren som fortsätter sin färd, eller min eka som flyter i natten, men avståndet växer snabbt. Jag hör att festen fortsätter, också utan mig, och det gör mig tillfreds. Så ska det vara. Allt kommer att fortsätta, bara utan mig. Allt vatten är svart omkring mig, svart och lugnt, och inte hotfullt. När den upplysta båten glider längre bort ser jag hur klar natten är, och hur starkt stjärnorna glimrar. Jag vet inget om stjärnor, jag kan bara Karlavagnen, men den ser jag inte i natt, det är som om jag flöt under en alldeles ny himmel. Ändå är stjärnorna så märkvärdigt välbekanta.
Av fartyget syns nu bara en rand av ljus, ibland bär den milda vinden med sig en liten vilsen ton från orkestern. Jag lägger mig tillrätta på botten av ekan. Jag ska sova en stund.
Jag ser båten, men jag hör inte längre till. Lite vemodigt känns det, att allt gick så fort, men det är utan egentlig saknad jag glider iväg. Allt har sin tid. Jag bor nu i natten. Och jag sträcker på mig på botten av min lilla eka, men känner nu att det inte är en båt, det är en hand. Jag ska sova nu, en liten stund. Och när jag vaknar, då vet jag att stjärnorna är alldeles nära.