– Jag ville ju orka, men jag visste att om jag inte fick hjälp så skulle jag bli sjuk själv.
Runt 2009 märkte Björn att allt inte var som det skulle med hans fru. Hon blev först sjukskriven för utbrändhet men blev inte bättre. Ett par år senare diagnosticerades hon med Alzheimer. Hon var då bara 64 år gammal.
– Det var en chock. Min fru hade genom sitt yrke själv stor kunskap om demenssjukdomar och vi visste att det var allvarligt. Jag var förtvivlad. Samtidigt var hela jag inställd på att hjälpa och stötta på alla sätt som jag kunde.
Ett starkt och annorlunda engagemang för hustrun växte fram.
– Vi hade varit gifta i närmare trettio år vid den här tidpunkten. Vi såg fram emot pensionen då vi skulle resa, vara mer i vårt hus på Öland och paddla kajak. Nu skulle det inte bli så och det var en stor sorg.
Professionell ledare ger samtalen struktur
Att leva med en människa som har Alzheimer påverkar och begränsar det egna livet och kan vara tungt både fysiskt och psykiskt.
– Det är tufft att vårda en anhörig och svårt att veta var man ska söka hjälp. Det finns inte heller så mycket hjälp att få. Det är i anhöriggruppen som jag har hittat det största stödet. Det är en speciell gemenskap, där de andra vet hur jag har det. Här kan jag berätta om min vardag och de förstår hur det är.
I anhöriggruppen finns en professionell ledare som strukturerar och leder samtalen, vilket är värdefullt för att komma framåt och hitta lösningar på problem. Ledaren har även praktisk kunskap om vilken hjälp vi har rätt till och var den finns att söka.
Den som är sjuk behöver tryggheten i det som går att känna igen. För Björns fru var det honom och deras hem. Minsta aktivitet, om det så bara var att gå ut för att ta en promenad, kunde ställa allt på ända, skapa stor oro och också aggressivitet.
Fick verktyg för att hantera svåra situationer
– I anhöriggruppen lärde jag mig att hitta sätt att avleda uppmärksamhet för att komma igenom sådana låsningar. Det kan verka som en liten sak, men det betydde allt i en tillvaro som var så oförutsägbar och där jag var på helspänn hela tiden.
Björn kan vittna om hur tunga åren var efter att hans fru blev sjuk, om sorgen, om hur det skyddsnät man tror ska finnas där har hål och om hur ensam man är som anhörig.
– Jag är en stark person och det är tack var det som jag har klarat de senaste tio åren. Det och att jag hittade hjälp i anhöriggruppen. Annars hade det aldrig gått, då hade jag gått under.
