Boken "9 röster från Vändpunkten" lanseras
Tillsammans med författarna Susanna Alakoski och Mats Söderlund ordnade Ersta Vändpunkten en skrivarkurs för anhöriga till någon med beroende. Kursen resulterade i nio gripande texter om anhörigskap som nu publiceras i antologin "9 röster från Vändpunkten".
Beställ boken
Mejla madelein.cleve@erstadiakoni.se och ange namn och adress i mejlet. Pris: 200 kr inklusive porto. Betalning sker via Swish, betalningsinfo kommer i beställningsbekräftelsen.
Boken finns även tillgänglig för utlån via Stockholms bibliotek.
En stor del av anhörigskapet är dolt. Det är svårt för omgivningen att förstå omfattningen, att förstå kaoset, att den person som kan vara charmig och salongsberusad också kan slå, att den förälder som varit en trygghet är den person som nu måste vårdas, hanteras och undvikas.
I boken finns berättelser som gör anhörigskapet levande. Deltagarna i skrivarkursen fångade tillfället, tog mod till sig att berätta, mod att skriva. Texterna visar också kraften och möjligheten att gå vidare från de begränsningar som det tidigare livet kan ha inneburit.
Skribenter: Annelie Bergström, Charli Hällje Nordström, Carolin Karlsson, Sara Moberg, Mia Rodhborn, Ulrika Sköldmark, Johanna Öhrn samt två skribenter som väljer att vara anonyma.
Illustratör: Jonna Hallberg.
Utdrag från texten "Det som aldrig blev sagt" av en anonym kursdeltagare:
"Idag ska bli en bra dag. Med ett leende ber mamma oss springa in från altanen och hämta överraskningen som väntar i frysboxen. Vi märker inte hur stenplattorna bränner mot fotsulorna där vi flyger fram av förväntan. Med all vår samlade kraft lyfter vi upp locket som i brist på omsorg fryst fast i sig själv. Tre par fötter som trippande på tå försöker se vad som gömmer sig på andra sidan kanten. Tre par ögon som tindrar när det rosa glasspappret sänder ut nytt hopp om en normal barndom från den frusna bottnen.
Vi flyger tillbaka över den stekheta stenen och räcker över en strut till mamma. Den generösa toppningen av choklad och kolasås vittnar om att hon måste bära på extra dåligt samvete idag. Jag blundar av lugn när jag slickar bort de sista resterna av smältande vanilj från läpparna. När jag slår upp ögonen igen står det bara där. Det alltför bekanta vattenglaset. Det maskerade spritglaset. Men ens träder en härsken eftersmak fram från glassen där vi sitter i solen. Jag pekar uppläxande mot mig själv. Idiot. Du gick på det igen. Hur kunde du inte se det komma? Ser hur hon lyfter glaset från bordet och jag sänder ut en tyst bön om att det ska växa fast i bordsskivan."
