Svenska Diakonissällskapet hade länge letat efter rätt person till föreståndartjänsten. När Bring fick frågan tog det flera månader innan han slutligen tackade ja. Han ville inte åta sig en tjänst på obegränsad tid, men trots det förblev han anstaltens föreståndare fram till sin död i juli 1898.
Under Brings ledning växte verksamheten kraftigt. När han tillträdde var antalet systrar 71, varav 27 invigda diakonissor. Vid hans bortgång var systrarnas antal 218, varav 162 invigda diakonissor.
Sveriges första sjuksköterskeutbildning
Svenska Diakonissällskapet hade börjat sin verksamhet 1851, då ett litet sjukhus inrättades på Kungsholmen. Samtidigt startade Sveriges första sjuksköterskeutbildning – allt under ledning av föreståndarinnan Marie Cederschiöld. Under några år på 1850-talet gavs dessutom pedagogisk undervisning till några av de blivande diakonissorna. Här gjorde författarinnan Betty Ehrenborg-Posse en viktig pionjärinsats för att genomföra de framväxande lärarinneseminarierna.
När J C Bring tillträdde tjänsten som föreståndare gick han in i diakonissanstaltens redan etablerade arbetsuppgifter med sjukvård och yrkesutbildning. Under hans långa tjänstgöringstid, 36 år, spreds tankarna om diakonin och diakoniuppdraget ut över hela den Svenska kyrkan.
Bring var en predikant och själasörjare som ville väcka och fördjupa människors personliga tro. När han undervisade systrarna ville han inte bara ge dem kunskap utan även fördjupa deras trosliv. Varje lördagskväll hade han ett par timmar avsatta för själavårdssamtal med diakonissorna, och under årens lopp sökte en växande skara utifrån upp Bring som själasörjare. Många stockholmare sökte sig till diakonissanstaltens kapell sedan det hade invigts i december 1872 för att lyssna till Brings predikan, och när han anlitades som predikant i Stockholms kyrkor fylldes även de av gudstjänstdeltagare.
Kroppslig och andlig vård – en helhet
På diakonissanstaltens sjukhus övades de blivande diakonissorna i kroppslig vård av sjuka, men det var inte det enda syftet med sjukvårdsutbildningen. Systrarna skulle också övas i de sjukas andliga vård. Bring ska ha yttrat att sjukvård utan själavård är ”ett dödgräfvararbete”. Han menade nämligen att det i varje sjukdom fanns en kallelse och en nåd. Sjukdomen gav patienten möjlighet att tänka över livets och evighetens allvar, och för den troende kunde det leda till det andliga livets fördjupning.
Bring ansåg att kvinnor var utrustade med en särskild förmåga för sjuk- och fattigvård, men de borde inte ge sig in på männens områden. Just diakonissarbetet stämde överens med ”qwinnans tjenande sinne”. Diakonissan skulle fungera som en länk mellan rika och fattiga och därmed kunna bidra till att lösa de sociala motsättningarna i samhället. Bring talade även om diakonissan som ”de fattigas moder, de eländas vän”, och han menade att detta var det högsta beröm någon kunde få.